En lång historia kort....... ett försök iaf....

Det finns en sak, som inte så många vet om. En sak som varit väldigt jobbig.. oförklarligt jobbig, men som jag nu tycker är dax att få ur mig. Jag har bara delat med den till de jag litat på allra mest. Dels för att det har varit en skämmig grej och dels att jag inte velat ha massa frågor m.m. eftersom det varit så svårt och jobbigt att prata om.

Jag ska berätta om historien om vårt lilla mirakel. Vår bebis i magen..

Allt började den 1 september 2007. Då bestämde Dennis och jag att vi ville ha en liten bebis. Vi hade inte varit tillsammans alls länge då, men allt kändes så rätt. Så jag slutade med mina p-piller och vi satte igång vår bebisverkstad.

Det gick några månader och mensen var väldigt oregelbunden.. och varje gång mensen inte kom, blev jag lika besviken att det inte fanns något pluss på testen.
När det hade gått ett år fick jag komma på utredning.

Man konstaterade då att jag har PCOS. 
  • Oregelbunden menstruation med långa intervall eller utebliven mens (gäller alla kvinnor med PCOS)
  • Infertilitet till följd av utebliven ägglossning
  • Ökad tendens till acne i vuxen ålder
  • Ökad behåring av manlig typ
  • Tunt huvudhår hos unga kvinnor eller håravfall av manlig typ (ovanligt)
  • Minskad känslighet i vävnaderna för insulin, något som kan leda till typ 2-diabetes
  • Övervikt med framför allt bålfetma (midja/höft förhållandet > 0,8)
  • Ätstörningar
  • Godissug/sockersug, egentligen sug efter kolhydrater

Allt stämmer inte in på mig.. men mycket av det. Men då det konstaterades kunde man se via vaginalt ultraljud att äggstocken innehåller många små äggblåsor, som låg som ett pärlband i kanten av äggstocken.

I alla fall fick vi påbörja diverse hormonbehandlingar, allt från tablettform och sprutor hemma. Det blev många besök för provtagning. Varje gång man hade fått beskedet att man fått ägglossning, så var vi så innerligt hoppfulla. Efter X-antal behandlingar fick jag genomgå en genomspolning av äggledarna. Kommer ihåg att det gjorde såå ont. Det blev dubbeldoser av hormoner. Men ingenting bet.

Ni kan ju säkert ana hur både fysiskt men mest psykiskt påfrestande detta har varit. Inte bara för mig utan även för Dennis. Jag blev en helt annan person med dem här extra hormonerna och tillslut blev jag nästan rädd för mig själv. Jag kände inte igen mig. Jag har nästan alltid varit bra på att inte visa detta utåt. Jag var rädd för att prata om det med andra och höll det helst för mig själv. Jag skämdes över det.. och kände mig som en dålig person, som lät Dennis stå ut med det.

Utan honom och mina vänner hade jag aldrig klarat mig igenom det här. Om ni bara visste vad det har betytt för mig! Jobbet har varit ett sätt att få mig att tänka på annat en stund.

Efter dessa misslyckade hormonbehandlingar, fick vi tillslut en remiss för ivf (provrörsbefruktning) nere i Malmö. Inför detta blev det ännu fler prover av alla dess slag..

Några månader senare hade vi fått tid till infomöte och till vårt första läkarbesök nere i Malmö. Vi fick då genomgå ännu fler prover. Och injektionsteknik m.m.

Sen fick vi äntligen börja med själva behandlingen. Skulle då ta olika tabletter.. först för att få mens.. och sen för diverse saker som skulle göra att äggen växte till rätt sorlek och inte gick sönder innan ägglossning m.m. Man fick verkligen lära sig mycket under denna tid. Skulle även ta tre olika sprutor.. detta skulle jag ta varje dag hemma, en viss tid.
Allt detta har också varit väldigt påfrestande för både kropp och själ. Men någonstan såg man ett ljus.

Efter X antal besök nere i Malmö var det nu dags för den stora dagen... Äggplocket!
Jag har kopierat min historia sm jag har sparat på datorn, så får ni läsa om ni orkar....

"*5/10 -09 Stora dagen! Stiger upp klockan 04.00. Duschar på morgonen, använder ej nagellack, läppstift eller parfym. Är i Malmö halv 8. Klockan 8.00 anmäler vi oss. Efter att suttit en stund i väntrummet kallar dem in oss. Vi får en liten "hytt". Hon förklarar lite med förberedelser. Och Dennis och jag får sitta själva en stund och jag får bestämma om jag vill vara med i deras undersökning om olika nålar m.m. Jag skriver på. Sen får Dennis gå och lämna spermaprov och under tiden byter jag om till en lång sjukhusskjorta och sprumpor därifrån. Jag tar tabletter; Stecolid och 2 st Panodil. Sen ställer hon frågor, bla om jag är allergisk mot nåt, om jag fått tandläkarbedövning innan (För det är liknande bedövning dem ska använda), hon sätter en kanyl i armen och jag får väga mig (53,7kg).. Sen får jag ligga och vila i sängen och Dennis kommer tillbaka och sitter hos mig. Han får en grön rock och tossor att ha på sig. Det kommer in någon och frågar om min längd. Kort där efter hämtar läkaren oss och det snurrar till ordentligt, jag kan inte gå rakt. Så hon leder mig in i ÄP- rummet. Där är det dämpad belysning. Jag får sätta mig på en brits (barnmorskestol).. men får först lägga benen rakt. Jag får en filt på mig så jag inte ska frysa. Sen får jag lägga upp benen. Jag får lite mer lugnande och det snurrar ännu mer. Och så får jag lite surgas. Dem börjar med att ta ett instrument som delar på slidan så dem kan ge mig bedövning. Det sticker till lite. Sen tar dem bort den och tar ett vanligt VUL instrument och kollar på mina ägg. Jag är nästan helt borta. Men kan se på två skärmar. Ena skärmen ser man vad hon på labbet gör med mina ägg och den andra ser man det dem gör med mig. Dennis sitter på höger sida intill mig vid ansiktet och en sköterska sitter uppe vid mitt ansikte på vänster sida och klappar mig på axlen och pratar lugnt med mig och säger att jag får säga till om jag behöver med smärtlindring. I VUL instrumentet för dem in en ca. halv meter lång kanyl och suger ut äggblåsevätskan. Det gör dem i båda äggstockarna tills alla äggblåsorna är tomma. Hon som sitter intill mig ber mig under ingreppet att göra tre streck på ett papper om hur det känns. (Detta för undersökningen jag valt att delta i). Någon gång när dem kommer längre in i mig gör det mycket ont så jag ber om mer smärtlindring, sen känns det lite bättre. Hon på labbet räknar äggen och jag hör att det är 8 st. När dem är färdiga får jag på mig ett par sjukhustrosor och en stor tjock binda. Och dem leder mig till vår hytt, jag är darrig och svag i benen. Sen "halv"sover jag en stund. Dennis får till uppgift att efter 30 min låta mig skriva med ett streck hur ont jag har efter. Jag klarar inte göra det själv så han sätter det där jag pekar. Vi får in ett papper som visar att dem hade fått ut dubbelt så många ägg än vad vi hörde innan. Så 16 stycken vilket var jättebra! Sen sover jag i ytterligare en halv timme tills det är dags för Dennis att be mig göra ett nytt streck och nu kan jag det själv.. jag piggnar till lite. Vi får in lite frukost.. 2 mackor var, lite ost och marmelad, paprika, gurka, varm oboy och juice. Det var gott och jag var hungrig. Efter det tar sköterskan bort nålen som jag har i armen och säger att jag kan testa gå på toa och kissa lite och jag tar med mina egna trosor och tar en mindre binda inne på toan. Sen kommer jag tillbaka. Mår lite illa. Och hon säger att jag kan lägga mig en stund till och får syrgasen.. Det snurrar fortfarande lite och jag är öm och mår illa. Efter en stund sätter jag mig upp och börjar ta på mig. Väl klara att bege oss hem kommer läkaren/sköterskan?! och kramar om mig och sa att jag varit jätteduktig. Och vi tackar så mycket för allt. Dem var verkligen hur snälla och gulliga som helst och brydde sig verkligen om oss. Det kändes jättebra. Hemresan sov jag mestadels och även resten av dagen. Jag var himla trött och lite öm. Dennis var jättegulig mot mig, hyrde filmer och lagade mat m.m. Sen sov jag gott hela natten och Dennis också =)"

Dagen efter ringer jag till labbet för att kolla hur det gått och får veta att av de 16 äggen så har 14 st blivit befruktade. Jag ska sedan varje dag ta en vaginal gel..
Jag var öm i mage och hade jätteont i ryggen.. antagligen för spänningarna och efter behandlingen.
3 dagar efter fick vi åka ner till Malmö igen för återförande av ett embryo (befruktat ägg). Resten hade dem fryst in.

Tyvärr blev det ett negativt resultat några veckor senare. Embryot hade inte fastnat. Det tog väldigt hårt på mig. Just nu när man tänker tillbaka fattar jag inte hur man har orkat.. Men någon stans har krafterna funnits där. Man har inte velat ge upp när man visste att man kunde få hjälp och kanske kanske någon gång lyckas.

Jag fick en bortfallsblödning, men var tvungen att vänta på nästa mens.. som jag fick tabletter till att få månaden efter. Sedan hormontabletter... och sedan fick vi komma på återförandet.. äggplocket behövdes ju inte då vi hade ägg i frysen. Dagen innan julafton fick vi beskedet att vi misslyckats även denna gång. Embryot hade inte fäst. Så jag kan ju säga att roligare jul har man varit med om..

3 gången gillt....?? Fick en bortfallsblödning och fick vänta en månad och med hjälp av tabletter fick jag en mens. Sen var det dags för hormontabletter igen... Dem fick tina upp flera ägg, då dem inte överlevde upptiningen. Så Detta var vår sista chans med frysförsök. (Annars hade vi fått en chans till med äggplock.. en sista chans)... Hoppet var inte stort längre. Det kändes som det var riktigt kört.
Den 3 mars 2010 sitter jag vid telefonen, för att få beskedet om vi lyckats denna gång eller ej....
Då säger hon det... och jag kan inte fatta det. Kan inte fatta det än idag... Vi hade lyckats denna gång!!!

Det var då mitt liv började... efter dessa år med försök. Kan inte förklara lättnaden. Kändes som miljoner stenar föll bort från mig. Och inte bara från mig utan även för Dennis och de få personer som följt med vår resa.

I graviditetsvecka 5-6 fick jag en blödning... jag trodde det var kört... all glädjen blev till ren oro! Fick komma in till akuten och fick se lilla hjärtat slå.. och vår bebis fanns där inne..
Idag är jag i v.18+4 (v.19)... lite mer avslappnad och vågar glädjas lite mer... och början till att våga tro på att vi väntar ett barn. Vårt lilla mirakel, som jag älskat sen första stund! <3

Nästa vecka ska jag för första gången på denna tiden gå och prata med en psykolog. För det vi har gått igenom kommer nog ta ett tag att bearbeta. Ni får ursäkta ev stavfel.. men jag läser inte igenom detta nu... Tack ni som har stöttat Dennis och mig genom vår resa!



Kram Hanna


Kommentarer
Postat av: Pauline

Tack för att du skrivit ner din berättelse Hanna! Starkt gjort av dig att du vågar dela med dig till andra om vad ni gått igenom, förhoppningsvis e det ett stort steg på vägen :)

Jag hoppas verkligen att denna jobbiga tiden som ni har haft, INTE kommer att behöva upprepas i framtiden! Puss

2010-06-18 @ 17:59:31
Postat av: Boel

förstår hur jobbigt ni har haft det,dom flesta ser det som en självklarhet att kunna få barn. Tyvärr är det inte så för alla :-( Gläds o njut av varje dag i graviditeten,även om det känns jobbigt ibland. Snart har ni en liten underbar bebis att gosa med, ett riktigt underverk!!!! Kramar i massor

2010-06-18 @ 19:15:59
URL: http://null
Postat av: Milla

Vilken resa ni har gått igenom vännen!

Jättestarkt av dej att berätta om allt ni varit med om!

Men nu är det bara hälften kvar, sen har ni er fina mirakelbebis hos er <3



Massor av kramar!! <3 <3

2010-06-20 @ 22:00:08
URL: http://sagabus.blogg.se/
Postat av: Jenny

Hmmm fick du inte min kommentar på detta inlägget? Jag som skrev så långt... hehe... typish!!

Men jag tycker att ni har varit oerhört starka som klarat av att gå igenom detta! Tror att många skulle ge upp.. :/

Men snart kommer er efterlängtade lill* bebis! Herregud så skoj!!!



Puss å kram

2010-06-21 @ 11:10:43
URL: http://jensisdagbok.blogg.se/
Postat av: Cissi

Vilken lång resa ni har gått igenom..Starkt av dig att berätta.förstår att det varit jobbigt gumman.Vad starka ni måste ha varit/är och tur att ni har varit där för varandra o fått hjälp av vänner.Förstår att ni oroar er. Är såå glad för er skull att det lyckades och ni kommer bli underbara föräldrar =) Stor kramis på dig

2010-06-22 @ 20:43:12

Kommentera gärna! :

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback